Längta inte tillbaka men minns

Klockan är 00:05 en lördag natt (tekniskt sett söndag) och framför mig finns ett glas whisky. På datorskärmen visas sex år gamla blogginlägg och ur hörlurarna strömmas gamla Kent-låtar för att sätta stämningen. Sex år är ganska lång tid känner jag, det har hänt en del sedan jag skrev inläggen jag läser.

Det som slår mig när jag läser är att jag var ganska bra på att formulera mig i text, ibland till och med rolig. Det som också slår mig är det faktum att jag bar på väldigt mycket ilska förr. Många inlägg handlar om jobbet och de känslor jag kände för det. Emellanåt dyker ett inlägg upp där jobbet antingen är en setting, eller inte medverkande alls, och innehållet kan vara vad som helst. Vilken resa det är att läsa dem.

Jag kommer behöva skriva lite mer i framtiden känner jag. Mest för min egen skull. Jag vill kunna läsa om mina bravader när jag är äldre men framför allt vill jag öva på denna konstform som kallas skrift. Ska ju skriva en bok nån gång i framtiden, det tyckte åtminstone några av mina vänner från förr.

Vi får väl se hur det blir med den saken, om jag får slut på mail att skriva nån jävla gång så kanske det ska gå vägen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *