Vi kan väl anta att det har något med min inre frid, eller lycka om man vill kalla det så, att göra. Jag ska dra fram lite siffror så ni får ett hum om hur mycket bättre livet är utanför det där grusbältet.

På Älgstigen är det:

• 500% färre bilbränder.
• 100% gratis först-till-kvarn-parkering för bilen som inte kommer att brinna. Om inte någon snor den, kör den till råslätt och sen tänder eld på den. När de sitter kvar i bilen och dör martyrdöden. JP:s utlandskorre Bengt Brylde är på plats och analyserar. Se allt på JP-TV, imorgon klockan åtta.
• 100% färre kundvagnar i trapphuset.
• 1000% svenska grannar. Har inte sett en enda av dem.
• 225% färre babyskrik om natten

Ett minus är att väggen i sovrummet inte är så ljudisolerad som den kunde ha varit. Detta leder till att jag hör grannarna sent på natten, men inte när de har sex, bara när de spelar rallyspel. Hade hellre lyssnat på deras samlagsljud än motorljud, då hade jag kunnat ge dem ett leende som säger allt.

Fast jag skulle väl aldrig få chansen.

Ni säger säkert att det måste vara låg standard om man har låga (nåja) priser för att affären ska gå runt, men hur mycket pengar har egentligen snabbmatsjättarna? Vi kan väl ta oss en koll:

McDonald’s – 33,000st, 37 miljader pengar i vinst (Information kommer från 2010. Siffran har alltid stigit för människor (särskilt fulla sådana) saknar den värdigheten som krävs att avstå från denna fettsvulst.)

Burger King – 11,100st, 2,2 miljaders miljoner i vinst (Informationen kommer från 2007 resp. 2010. BK har sedan dess åter öppnat en restaurang i Jönköping vilket leder siffran till 11,101 befintliga restauranger världen över, och en ökad vinst till 2,3 miljader enkronor.)

Max – 90st, 16 yndige millioner och halv fjerds (Sverige, Norge, inte Danmark) (Vid närmare eftertanke så var Max ett dåligt exempel. Bortse från den här kedjan, tillför mer skada än nytta till min teori.)

Som ni ser så kom jag fram till att det finns rätt många. Vi säger att de satte några miljoner eller miljarder på att få sina köttvändare att älska sitt jobb (för vem verkligen älskar att stå där och slänga runt kött på en stekbänk?) så att de gör varenda liten hamburgare till en perfekt skapelse. Då kommer folk att strömma in och slänga pengarna på bordet och likt zombies slänga sig in i köket för att ro åt sig en endaste liten köttbit de kan gnaga på. Det är som att äta fin-middag varje gång du öppnar den lilla drive-in påsen och känner doften av kärlekens köttsafter.

Aaah, bara tanken är en kanonkula av orgasm för mitt huvud. Kabuuum!

Men vi får väl vara lite realistiska också. Hade vi levt i en utopi som denna, så hade antalet överviktiga personer på jorden att ökat asevärt. Det finns alltså ingenting vi kan göra för att få denna dröm att bli sann. Så länge snabbmaten är onyttig så måste det hållas med ett koppel. Vi kan inte låta denna rabiesinfekterade zombiehund sätta sin käft runt våra halsar, låta den dominera oss som om vi vore dess slav utan något värde för att sedan höja sitt ben och pinka oss blöta. Vi måste låta hunden somna in.

Vi måste ta bort det farliga.

Vi måste… göra maten… nyttigare?

Vi… måste göra maten nyttigare!

Herregud, där har vi svaret! Om vi kan kombinera högsta klass med nyttighet så är det okej, befolkningen kommer inte stiga i vikt! Det är ju underbart! HALLELU-

Nu inser jag att den röda tråden har försvunnit. Jag avslutar därmed inlägget abrurprt abrupt.

Skillnaden är inte särskilt stor mellan dessa tre slut, vad jag förstått det som, och inget av dem gör mig riktigt nöjd. Jag är inte den enda som tycker detta, halva internet gick in i en shitstorm efter de kört igenom spelet och vissa kräver att Bioware släpper ett nytt slut. Jag vet inte om det hade gjort saken bättre.

De första två minuterna sitter man tårögd, sedan blir man lite fundersam. När eftertexterna börjar rulla så funderar man på allvar vad det är man just har sett. 100 timmar speltid och det här är allt man får.

Tragiskt att de inte kunde avsluta en av de bästa spelserierna på ett bättre sätt.

Det är väl rätt okej att se på fulla människor som gör bort sig i TV. Men bara ibland.

Farväl.

Var och varannan morgon ska jag stiga upp, lösa några matte-tal för att stänga av larmet, och sedan öppna journalen för att anteckna nattens drömmar innan minnet av dem hinner svalna. Än så länge (endast två nätter) har det gått bra, och håller jag bara uppe lågan så kommer det fortsätta i den stilen. Handlar bara om vilja.

Ni kanske undrar vad syftet med det hela är?

Nä, det gör ni säkert inte, men jag gör detta för mina drömmar är mycket mer intressanta än mina timmar då jag är vaken. Det gäller väl alla, men då många inte kan komma ihåg något av sina drömmar alls så är det inte mer än rätt att jag, som kan hålla dem i minnet länge, också skriver ner dem.

Kan också vara bra att ha ett par anekdoter redo när tystnaden är framme.

Jag rekommenderar. Om ni inte vet vem Gaiman är, så kanske ni ändå känner till ett par av hans verk som blivit filmer. Coraline, Stardust, ringer det några klockor? Ska jag vara ärlig så visste jag inte själv att han stod bakom dessa, utan fick reda på det under tiden jag lyssnade på American Gods.

Hur jag kom in på Gaiman är genom hans och Terry Pratchetts bok Good Omens, som jag lyssnade på för några månader sedan. Så nu vet ni det.

När vi är trötta så sover vi. När vi är hungriga så äter vi. När vi har lust så ligger vi.

En passionerad resa tillsammans genom det land vi en gång fötts i, som vi en gång ska dö i.

Nu testar jag mitt nya tangentbord. Det går rätt bra att skriva på den, är dock känslig så man behöver inte trycka hårt alls för att det ska hända något. Bra däremot att tangenterna är tjocka och goda så man glider inte runt som Bambi på isen. Bakgrundsbelysningen är ett stort plus, har varit ute efter det rätt länge.

Låter gott när man skriver också. Mjukt klickande och space-tangenten låter lite annorlunda vilket skapar någon sorts rytm i hela skrivandet.

Jag vet inte vad jag skriver. Skriver för att skriva och testa olika ord. Liksom vara som man är utan att man är som man är i en bil gjord för fyra personer men endast fem personer kom till festen eftersom tjugo av dem inte hade råd att ta bussen ut till Råslätt. Samtidigt, i Stockholm, sitter Reinfeldt på sin kontorsstol från 85. Samma stol Persson en gång satt i. De har inte råd med nya stolar det är därför det blir som det blir.

Ingen kan göra någonting åt stolfejden i vår huvudstad.

Alla bara ser på.

Jag ska inte försöka låta insatt på vad det är för skillnad gentemot ett “vanligt” tangentbord, men det är tydligen vara bra för spel och vem vet, kanske blir det skönare att skriva med? Har läst att cherry mx blue-switchar ska vara bättre för just skrivande, att de låter mer och gud vet vad, men jag är ingen skrivmaskin.

SSD:n är av märket Corsair, deras Force Series 3 på 120gb.

Det ska bli intressant att byta upp sig och testa någonting nytt. Fram tills dess kollar jag på American Horror Story och njuter av att den bara blir mer sjuk för varje avsnitt.