En följd av att bli mindre aktiv på internet är att folk börjar undra om man gått under jorden eller i värsta fall dött. Kan meddela att jag varken har problem med vare sig maffian eller min hälsa. Nåja, de senaste två dagarna har jag iof spenderat hemma, men mitt liv är fortfarande bevarat.

Anledning till min frånvaro är simpel. Om bara två veckor flyttar jag och min flickvän Tove till vår lya i Råslätt. Så istället för att vara aktiv på nätet så planerar jag flytten, eller umgås med min andra hälft efter att jag slutat jobbet.

Känns inte som att jag missar något viktigt ändå, men skulle ni vilja kontakta mig så har jag alltid mobilen redo.

Samma rutiner som förut. Jobba, äta, sova och till sist dö. Allt för att sedan återupplevas dagen efter.

Lite rolig ska jag vara och meddela att jag fick hem ett klassiskt spel på posten. Jag och Henrik brukade alltid hyra detta på VIP när vi var små skitungar som inte hade bättre saker för oss än att fylla brevlådor med snö och spela nintendo 64. Det var något visst med att hyra spel förr i tiden. 30kr för 24-timmar av spelglädje, vare sig du hann klara spelet eller ej. Nuförtiden laddar… “köper” vi spelen och lägger endast ner ett par timmar åt gången. Om ens det.

Kanske har vi inte tid längre, kanske tar vi oss inte tid. Jag dammar av mitt nintendo och slår på strömmen. Känner mig som en skitunge på nytt.

Bussen tuggar sig fram på gatan. Ett läte som påminner mig om min numera avlidne ford ljuder under fordonets golv. Jag tittar mig lite fundersamt omkring men jag verkar vara den ende som märker något. De andra bussresenärerna sitter stilla på sina platser, de bryr sig inte om bussens dödsryckningar utan stirrar tomt framåt likt robotar. Kanske är de vana, eller är det jag som ej längre är van vid kollektivtrafikens låga standard, men ack så höga biljettpris?

Bussen frustar och jag rycker till lite lätt. En resenär trycker på stopp-knappen och gör sig redo att stiga av. Mina instinkter skriker åt mig att följa efter honom, men jag sitter ansträngt kvar och upprepar ett mantra i huvudet.

Bara tjugo minuter kvar till stan. Tjugo minuter kvar, av skärseld och elände.

Min mor har börjat se rött nu när min flytt närmar sig. Inget datum bestämt ännu, ej heller någon lya fixad, men hur svårt kan det vara att skaffa eget egentligen? Nåja. Vissa mödrar verkar bli oroliga när deras barn flyttar hemifrån. Så verkar inte fallet vara med min och om det beror på att min syster redan flyttat, eller om hon helt enkelt vill bli av med mig, har jag ingen aning om. Hon gnuggar gärna sina händer i välbehag när vi diskuterar min flytt och det kan väl bara tolkas på ett sätt.

Det är väl den finska ådran som pulserar och jag kommer själv säkert – om jag inte har en fru som sätter stopp för detta – kasta ut mina ungar när de slutar gymnasiet. Huvudstupa genom dörren, utan att öppna den. Min familj och jag framstår säkert som ett par känslokalla finska stereotyper, men jag kan försäkra er om att så är inte fallet.

Vi är bara lite… speciella.

Innan ni tror att jag på allvar velat dö under den senaste tiden så kan jag meddela att så är inte fallet. Snarare raka motsatsen.

Tog mig en biltur ner till halmstad under natten till lördag då det vankades tillställning där nere. Min mamma hade dessutom undrat varför jag och mina vänner inte åkte ner till t.ex. just halmstad under en dag och solade, och så vidare plus. Jag tog saken i egna händer, jag och min bil, men varken solning eller bad stod på schemat.

Hur som helst. Fick i mig en måttlig mängd red bull-jäger, som är min favoritgrogg, och det i sin tur borde slutat med en bakfylla av episka proportioner när det gäller mig. Inte den här gången. Istället blev det en sömnlös natt – att försöka sova i Saabelle visade sig jobbigare än väntat med endast en filt – och framåt förmiddagen började mitt hjärta applådera åt mitt tafatta besök att få dö på det under nattens gång. Väldigt obehaglig känsla och jag ska numera hålla mig till en sådan grogg per utekväll.

Men trots denna hjärtklappning, trots den sömnlösa natten och trots att majoriteten av invånarna i stan pratade antingen skånska eller tyska, så tycker jag kvällen var mer än minnesvärd. Hamnade i väldigt gott sällskap, fick mig en guidad tur runt halmstad och en gratis cheeseburgare på McDonalds. Har dessutom sovit väldigt gott och vänt om dygnet nu, en natt senare, så det känns som allting bara kommer bli bättre framöver.

Fem glada pink av fem möjliga.

Efter att sett Remember Me utan att fälla en enda tår – något jag bara skriver för att upprätthålla den manliga fasaden – så bestämmer jag mig för att hitta på någonting annat. En snabb titt på klockan och jag blir genast påmind om att jag borde befinna mig i drömmarnas land vid det här laget, istället för att sitta och fördriva tid tills ångesten sparkar ner mig i sängen. Nå, riktigt så farligt är det inte, men det hade inte varit fel att vända tillbaka dygnet någon gång snart.

Istället trycker jag igång den mest högljudda maskin jag har i mitt rum – bortsett från mikrovågsugnen som ej är inkopplad – och börjar jaga spöken med en polaroidkamera. Kanske blir jag så rädd att jag kryper ner i min säng och fortsätter läsa twilight tills morgonen gryr? Kanske det. Kanske sitter jag uppe ett par timmar till och glömmer bort tiden.

Det är trots allt semester.

Inception lämnade ett större intryck än vad jag trodde den skulle göra. Filmen handlar just om drömmar och som jag så många gånger förr har skrivit här, så drömmer jag rätt mycket. Just denna natt, alltså natten till söndag och en bit in på dagen, så var det en sjujäkla underlig dröm jag hade. Det var en blandning mellan filmen jag sett och One Piece-maratonet jag gett mig in på under den senaste veckan.

Jag ska inte tråka ut någon med detaljer. Dels för att det var en väldigt personlig dröm, sen för att jag ärligt talat inte orkar. Den innehöll jakt efter människor som försvunnit ur ens liv och om att bli förd bakom ljuset. Om svek och om kaviartuber innehållandes frätande kaviar. Slutligen också om uppoffran, insikt och förlåtelse. En dröm som med bara några få ändringar skulle kunna bli ett oscarsbelönat manus, om jag får säga det själv.

Istället ler jag för mig själv och låtsas som att jag precis utvecklat min syn på människor, när jag i själva verket är samma person som igår. Men vad gör väl det. Inatt får jag drömma om på nytt.

För någon dag sedan kände jag ett behov att köpa någonting nytt. Något jag behöver, eller kanske inte behöver, men något jag åtminstone kommer att använda. Jag var först inne på en ny dator men ärligt talat, köpte en laptop för inte så längesedan och det är ju knappt att jag ser datorer som något att spela på längre. Spel till konsoler köper jag helst inte då jag gärna hoppar från ett till ett annat utan att köra igenom något fullt ut.

Ett tag var jag inne på ljudsystem men med tanke på att jag fortfarande bor i ett litet rum ute i skogen så försvann den tanken ganska snabbt. Bestämde mig därför att ge mig ut i staden tillsammans med Hannes för att fönstershoppa lite. Vi kollade saker på Media Markt, han lämnade in sin engångskamera på A6 för att få ut bilderna från Arvika, vi åt mat och gick till sist till el-giganten. Det var där magin hände.

Så fort vi kom till spelavdelningen så la jag märke till en liten låda jag aldrig sett där förut. Mitt minne talade om för mig att det var den nya modellen av Xbox 360 och jag undrade när den skulle komma ut. Det var inte fören jag såg larmdosan – som varsamt omslöt paketet – som jag fattade att den redan kommit ut, redo att följa med mig hem. En snabb blick på prislappen. Min mobil var redan i handen och jag gick snabbt in på den mobila versionen av prisjakt. 50 kr skiljde det från det billigaste alternativet och det pris jag ser i affären. Utan att tveka plockade jag på mig en av lådorna och gick nöjt till kassan.

Nu sitter jag hemma och njuter av mitt nya köp. Den pianolackade ytan smälter fint in i skuggan jämte min TV och hade det inte varit för det mjuka gröna skenet så hade jag inte ens vetat att den fanns där. Jag ler för mig själv och tänker att mitt behov av någonting nytt än en gång är stillat.

Åtminstone för den här veckan.

500kr betalar en parkvakts månadslön i Rwanda – WWF Reklam sett på Tradera

Vilken tur att ett paket ris kostar fem kronor där nere och att de inte dras med någon hyra för de är antingen hemlösa eller bor i ett hus byggt av lera. Hygienprodukter ska vi inte prata om, de gör tandborstar av träd och oftast duschar de inte heller. De har varken rent vatten eller tvål.

Vi har nu 495kr av lönen. Nu kan vi leva loppan, för det finns inget ställe eller sätt man kan leva loppan på där nere. Åtminstone inte något som kostar pengar. Man kan säga att de inte har det så dåligt ändå, jag ska därför inte bli någon fadder.

Någon gång kommer jag säkert bli en fader dock, och då ska jag blocka min blogg så mitt barn ej kan ta del av dess inlägg. Annars kommer nog hem och skola med långa lansar och berövar mig från antingen mitt barn eller mitt liv. Väljer de barnet så är det lugnt, barnbidraget kommer ändå inte att täcka dess behov.

Drömde att vi var i en byggnad. Jag höll upp dörren åt dig som en vänlig gest men du tolkade det som att jag bara ville bli av med dig. Du blev sur på mig och gick ut i trapphuset med bestämda steg.

Jag följde efter dig till en trädgård och försökte förklara för dig att jag inte ville något hellre än att du stannade hos mig. Jag ville berätta hur mycket du betydde för mig, men när jag såg in i dina ögon fann jag inga ord.

Så jag kysste dig.

Du besvarade den inte, utan kollade på mig med en kall blick. Jag ångrade mig genast och såg skamset ner i marken, tror jag bad om ursäkt. Det var då jag kände vår vänskap ta slut och jag hatade mig själv för mitt misstag.

Men jag vaknar inte.